Clockwork Aquario väcker ett sedan länge förlorat arkadspel till liv igen

Om Clockwork Aquario hade kommit ut i början av 90-talet skulle det ha kostat mig en hel del kvartal. Det är den typen av arkadspel som lockar in dig: stora sprites, ljusa färger, uppfinningsrika världar, ett sprudlande soundtrack. Du ser det, och du vill spela det. Tyvärr fick jag aldrig chansen att uppleva det i ett arkadspel eftersom det faktiskt aldrig släpptes. Men några decennier senare är den äntligen tillgänglig i ett nytt format — du kan nu spela den på både PS4 och Nintendo Switch.

Clockwork Aquario var från början ett offer för spelindustrins övergång till 3D-spel. Utvecklingen startade 1992 på Westone Bit Entertainment, en nu nedlagd studio mest känd för Wonder Boy-serien. Spelet slutfördes efter två år, men vid den tiden hade arkaderna mestadels gått vidare till 3D-upplevelser och fightingspel, och därför lades det helt på hyllan. Det förblev så tills den retrofokuserade utgivaren Inin Games tog upp rättigheterna och omarbetade den för att köras på moderna enheter.

Foto av Vjeran Pavic/The Verge

Läs nästa: Analog fickgranskning

Som ett spel är Clockwork Aquario behagligt okomplicerat. Det är ett actionplattformsspel där du spelar som en av tre karaktärer som springer genom en futuristisk värld, hoppar på mekaniska fiskar och slår konstiga ballonger med huvudet. Du har två huvudåtgärder, hoppa och greppa, som du kan använda för att slå fiender eller kasta dem mot varandra. Det är ganska enkelt men ändå kaotiskt, och var och en av de fem världarna har sin egen jätteboss att besegra i slutet, vilket – i traditionen med arkadspel – kommer att kräva lite mönsterminnelse och snabba reflexer för att besegra.

Det mest slående med spelet är dock hur det ser ut. Det finns en del otrolig pixelkonst som visas här, med enorma, uttrycksfulla karaktärer och ett brett utbud av udda fiender. Allt är mekaniskt, så du kommer att se robotfiskar och bläckfiskar sväva genom luften medan jättemusslor skjuter eldklot mot dig. Jag spelade på den nya OLED-versionen av Switch, och det såg otroligt ut; det finns också många visuella alternativ, så att du kan få spelet att se riktigt skarpt och rent ut eller lägga till några skanningslinjer för en retroeffekt.

Du kan justera några saker utöver det visuella. Arkadspel är notoriskt svåra – mer utmaning innebar att man spenderade fler kvartaler – så Clockwork Aquario erbjuder tre olika svårighetsalternativ, som faktiskt inte förändrar själva spelet utan istället erbjuder mer eller mindre poäng för att ta sig igenom det hela. Det finns till och med ett träningsläge där du bara kan bråka för att få kläm på hur saker fungerar. Dessutom kan du pausa spelet nu, vilket egentligen inte var ett alternativ under arkadskåpen.

Jag är inte säker på hur länge Clockwork Aquario kommer att hålla min uppmärksamhet, men Jag är verkligen glad att den finns. Bevarande av videospel är ett komplext ämne, men med så mycket som går förlorat i historien är det trevligt att se ett projekt som tydligt visar kärlek till sedan länge bortglömt källmaterial. De olika spellägena gör det lättare att spela än det skulle ha varit ursprungligen, och det finns en samling originalkonst tillsammans med soundtracket som du kan gräva igenom efter att ha spelat. Den här utgåvan tar något som jag inte ens visste fanns och förvandlar det till ett stycke historia som jag kan spela.